Välkommen hem till mig

Det är egentligen inte så konstigt att man kan sakna en hund som man saknar en familjemedlem som går bort. Vem förrutom hunden är dig så trogen och följer minsta vink du ger (eller nästan iaf). Jag minns min känsla när Billy gick bort för 2,5 år sedan, det var saknad, saknad över någon som följt varje steg jag tog, även om han låg och sov, han hade koll. koll på sin husse, koll på den han älskade och tydde sig till.

Ibland fick jag sådant dåligt samvete för att jag inte var hos honom jämnt utan lämnade bort honom. Ändå, varenda gång jag hämtade honom efter en vecka på dagis var han lika glad och tillgiven, min hund, det var vi. Han älskade mig, avgudade mig och vad jag än gjorde var det mig han älskade och jag honom.

Man faller gärna tillbaka på de tankarna nu när Kito är dålig, trots att det inte är min hund så kommer tankarna tillbaka, hon lever med oss och följer oss, finns alltid där, får sin klapp på huvudet, lyder mig (motvilligt) men viftar plikttroget på svansen. Njuter när man ser henne sova, njuter när hon sträcker på sig och är trött på morgonen när vi ska iväg.

Saknar henne när hon nu är hos svärmmor, visst Harry är är men även han vet att något saknas, Kito.

God natt, varit en läng dag !