Välkommen hem till mig

Tankar och funderingar kring livet

R.I.P - Morfar - Erik Ivar Sixten Johansson 1914-08-06 ==>2009-07-19

Min älskade morfar dog i dag. Han blev 94år, 11 måndader och 13 dagar, morfar skulle fyllt 95 den 6:e augusti. Efter en rätt lång tid av sjukdom så tog det slut idag. Nu är han återförenad med mormor någonstans, de som var gifta så länge, sista åren har han levt ensam och jag kan tänka att det varit just ensamt. Tänk att leva med en person dag ut och dag in så länge som de gjorde och när den personen sedan inte finns längre måste det bli väldigt tomt. Det måste vara svårt att acceptera och även om jag tycker att han klarat det väldigt bra så har det säkert gnagt där inne hela tiden. Nu gråter jag tills han minne och alla anhöriga, särskilt jobbigt för mamma och hennes bröder. Kan dock trösta dem med att det samtidigt innebär slut med allt oroande och fix som det innebar att ha en far som var sängliggande och sjuk hemma, riktigt dålig.

Älskade morfar R.I.P, vi kommer alla sakna din klarhet, pilimariska sätt och din underfyndiga humor. Du ville lära och veta allt  och var t.o.m nyfiken på den allra senaste tekniken. Det kommer bli tomt, den sista ur den äldre generationen som vi hade. Vi ses på begravningen morfar, då tar vi ett sista farväl

Farväl morfar, det var dags för dig att återförenas med mormor nu. Jag tror att ni är tillbaka till den tiden då du uppvaktade mormor. Du står vid en träffpunkt någonstans och knotar över att mormor inte kommit än. Hon var ju äldst i syskonskaran och fick tidigt ta hand om småsyskon och hushållssysslor. Nu har hon inte torkat disken färdigt än och därför dröjer hon. Du är så förundrad över att en bonddotter har ögonen för dig, en simpel bonddräng. Men jag har sett foton på dig som ung. Du var hemskt stilig. Ibland retade jag mormor för det och då rodnade hon allt lite ;-).

Jag har tänt ett ljus för dig och tänker på dig. Mina tankar går också till mamma. Jag är nog mest ledsen för hennes skull ;-(. Som bror min skrev. Jag sa farväl till dig redan för sex veckor sedan. Jag ska dock klappa om dig vid begravningen också även om jag tror att själva du är på ett bättre ställe redan!

Oj! Sänder massa kramar till dig genom internet, det är verkligen inget roligt att mista någon anhörig det är något av det hemskaste man kan vara med om. Har ingen större erfarenhet av det.



Men döden är lurig, vet ju iallafall hur det känns att tro att man skall dö. Känslan av att känna att man inte är redo att ge upp. Ibland spelar kroppen en ett spratt. Jo jag blev sjuk i november och är fortfarande inte helt frisk, det är ganska många månader av sjukdom.. vilket inte är någon höjdare alls. Det har tagit mig 7 månader att vara den jag är idag, att få tillbaka större delar av mitt eget liv. Det har varit mer än hemskt, ett jävla helvete att ta mig hit. Men nu är jag här och jag älskar mitt gamla jag och detta jag. Det som fanns där i flera månader gillade jag inte alls.



Jag är öppen, glad och social och älskar att göra saker, helt plötsligt låg man bara hemma, apatisk och visste ingenting och udnrade varje dag om det någonsin skulle bli bra. Men man skall inte gnälla och "allt löser sig", det stämmer alltid.. för på något höger och vänster löser man det mesta i livet:)



Nu inväntas operation, så förhoppningsvis innan dec 2009. 2010 är ett viktigt år :)



Kramar