Välkommen hem till mig

"Hur ska man kunna sova när man förlorat allt utom livet på sig själv och sina barn. Tankarna värker framförallt för mina absoluta ögonstenar Churchill och Reflection! Tack för allt underbara älskade änglahundar, tack för att jag fick vara er matte och förlåt...jag klarade inte få ut er ur elden...förlåt älskade!!!" Det här var bland det första som mötte mig på facebook idag, en kollegas hus har brunnit ned. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och inte C heller som jag visade inlägget för. Det är så oerhört orättvist, varför drabbar olyckan dubbelt upp? Kunde det inte räcka med att huset och ägodelarna brann upp? Hundarna är som familjemedlemmar och jag förstår nästan hur illa hon måste må. Jag har blivit av med en hund hastigt och lustigt och jag vet precis hur tomt det var efteråt, fy fan. Svårt att fokusera på något annat, hoppas hon tar emot all den hjälp som erbjuds henne och att hon på något sätt kan gå vidare. Jag hade inte kunnat samla mig på ett bra tag. Man brukar säga att det som inte dödar härdar men i det här fallet vet i fan T, alla tankar går till dig och din familj och de omkomna